När jag var liten...

var jag nöjd och glad att bo i Mora. Man hade sina kompisar och man hade saker att göra. Allt smidigt och tillgängligt på en radie av någon mil. Det var länge jag tyckte detta var bra och var nöjd med det. Jag fick en lägenhet som passade mig så bra och jag fick ett jobb. Trodde att nu var det väl bra, nu har man allt man behöver. Sen började det smyga sig på.... tristessen. Att man helt plötsligt slås av att: Blir det inget mer än såhär? Shit! Det är det är 40 år kvar till pension. När man kommer upp i en ålder där folk skaffar barn och har helt andra intressen än vad jag själv har. När man inte riktigt känner att man har en plats. Det finns ingenting att göra som jag tycker är roligt och vill lägga min tid på. Jag vill inte slösa bort mitt liv på att titta på tv. Självklart är det ingen som tvingar mig att se på tv, såklart! Men det är svårt aktivera sig när det är så pass bergänsat. Visst hade det ulitmata kanske varit om man kunde vara nöjd med det man har, jobb och bostad, bil osv. Visst hade det kanske varit roligt om man träffat mannen i sitt liv. Men nu är det inte så och för att inte förgöras innifrån av just tristessens svarta klor (OBS! Tristess är INTE det samma som vardag). Det är väldigt viktigt tycker jag att man gör det som är bäst för en själv, inte tänker på vad andra ska säga, hur andra gör eller vad man förväntas göra. Den bästa vännen man har är faktiskt sig själv och den ska man vara snäll emot. Under min resa hade jag under hade jag under större delen bara mig själv men bara är inte så bara skulle jag vilja säga. Att man är trygg i sig själv och vågar kan man göra allt. Det är bara där det sitter att man vågar! Men är man nöjd med sin situation och trivs så är det jättebra. Det är ju ett faktum att alla har olika referensramar för vad lycka är och vad som gör att man mår bra. Att finna detta är kanske en del av meningen med livet. Jag trivs bra nu! Jag sitter inte av tiden och väntar på pensionen jag gör någonting av mitt liv. Varför ska man vara klar och bara ha sitt jobb och vara glad, man ska ju enligt statistiken ska man ju som kvinna bli 83,26 år gammal. Fatta hur många år man har kvar att leva! Var sak har såklar sin tid och allt är kanske inte statiskt, men det är en själv som är ansvarig för sitt liv och vad som händer med det. Man vill ju inte sitta och vara bitter på ålderdomshemmet över allt man inte gjorde, för när man sitter där så är kanske minnena det som får en att leva vidare. Och för den delen vill jag inte vara bitter nu heller, det är jag för ung för. Varför inte passa på att ta vara på livet medan man ändå är här. Det är så jag känner och jag vill verkligen ut och resa igen, till Indien speciellt. Att man där har ett sätt att se på livet som stämmer väl överrens med hur jag vill leva. Så gör det som ni mår bra av och vill ni ha en förändring gör nåt åt det. Vare sig det handlar om att tapetsera om vardagsrummet, ut och resa eller byta jobb. VÅGA VÅGA VÅGA! Det finns miljoner möjligheter! Saker som man inte ens visste fanns. Så jag säger som Stenmark: Det e bar' å åk!